Stampen berättade idag att de har beslutat att stödja ACAP, ett tekniskt system som används för att hindra sökmotorer att indexera innehåll. På Google kallade man genast till krismöt….nej ok, jag ska inte skämta. Det här är riktigt allvarligt för alla de journalister som förlorar jobbet bara för att deras ledare kör dem i diket.

De som bestämmer på Stampen bevisar med dagens vägval att de inte förstår varför medieindustrin har problem och vad vi har framför oss. Men inget mörker över Göteborgarna, alla tidningsgubbar är lika goa´. Även Bonniers vise män navigerar stolt med backpegeln.

Det är gubbarna som är problemet, de som sitter där i styrelser och ledningsgrupper. (Vi vet alla vilken typ av kompetens som hittills värderats) Erfarenhet har i alla tider varit en av det mest värdefulla tillgångarna, men den här gången är det precis tvärtom. Den här gången är omställningen så omfattande och snabb att de ”som varit med förr” inte kan fatta rätt beslut.

Jag är övertygad om att vi befinner oss i en förändring lika stor som industrialiseringen, och medieföretagens är först ut. Deras enda chans är att släppa fram yngre ledarskap. Snabbt.
Expressens nya chefredaktör Thomas Mattsson (född på 70-talet) skriver i egna bloggen(!) “Ja till Google, men nej till ACAP. Det här är inte lösningen på en hållbar affärsmodell för mediesajter.”
En annan tidningsledare som inte varit med i alla gamla goda tider, VA´s webbchef Mikael Zackrisson skriver: “Folk som har lärt sig att det går att påverka via nätet kommer aldrig att nöja sig med mindre, även när det handlar om politik, arbetslöshet och Sveriges framtida tillväxtmöjligheter.”

Så kom ihåg att snegla på de som leder ditt företag med jämna mellanrum. Är han typen som rycker på axlarna åt Facebook och säger att de borde ta betalt av sina användare bara för att de kan? Tillhör han kategorin som inte hört talas om Spotify? Är han en sån som börjar prata om vad som är ditt och mitt, stölder och upphovsrätt så fort internet nämns?
Förlåt dem, ty de veta icke vad de göra. Och lyd mitt råd, stick så fort du kan!

Är du intresserad av argument och visioner rekommenderar jag  Here Comes Everybody av Clay Shirky, Free av Cris Anderson, What Would Google Do? av Jeff Jarvis eller Seth Godin´s alltid lika uppfriskande blogg.
Om du är intresserad av ACAP rekommenderar jag Jocke Jardenbergs sammanställning.
Eller kanske vill du bara skratta åt det hela en stund? Kolla Jason Jones besök på New York Times!

Själv är jag på väg till Sicilien. Kanske ligger lågt med min tes om gråhåriga gubbar där..;)

Rösta på Piratpartiet?! Tanken hade inte slagit mig före jag läste Jan Guillous text i Aftonbladet.

Jag är övertygad om att vi befinner oss i en förändringsprocess lika betydelsefull som industrialiseringen. Mycket av det vi lärt oss måste omprövas för att fungera i vår nya long tail-ekonomi. Frågan om upphovsrätt är en sådan, och visst är det svårt. Framförallt för de som hamnar i kläm. Så är det ju alltid.

Ytterligare ett problem är att det går så extremt fort. Vi som ser tsunami-vågen dundra in mot stranden har helt enkelt inte tid att argumentera med de som vill ligga kvar och sola sig.

Men när Guillou reducerar debatten till pajkastning om berömmelse och bevisar att han inte förstår frågan påminner han om hotet från bakåtsträvarna. Tänk om mossiga författare och skivbolagsnissar når ut med sitt kraxande och vi ägnar dyrbar tid åt att bromsa och driva rättsprocesser istället för att söka möjligheter och bygga framtidens affärsmodeller..

Alla som förstår detta blir naturligtvis livrädda när de läser Jan Guillou som parodiskt nog är Piratpartiets i särklass nyttigaste idiot.

“Vi tror inte på tidningsdöden”, säger Nicklas Kullberg, branschansvarig för media på PricewaterhouseCoopers i Dagens Media. Fascinerande att det välkända konsultföretaget gör en så grund analys. Nästan så man undrar vem som betalat för undersökningen.. Enligt artikeln har man frågat om folk väljer papper eller internet “om de måste betala för innehållet”.
Eftersom tidningsdöden är en konsekvens av att allt färre måste betala för innehållet blir givetvis frågan, svaret och slutsatsen irrelevant.

I måndags var jag inbjuden av PK Södra för att debattera problemet under rubriken “Bör vi sälja oss mer”. Du kan se debatten här.

Några reflektioner från min sida eftersom debatten – inte bara denna gång – fastnar i drömmar om massmediernas storhetstid och ett evigt tjat om papper istället för business. (Du kan läsa om det här. Och Gunnar Bergdahls text vittnar om hur tungt många journalister sover)

Tidningsfolk säger ofta att “ingen har lösningen”, och visst är det så.
Ni måste glömma lösningEN och istället inse att det krävs ständig förnyelse och en mängd lösningAR. Glöm bokstäverna mass före media.

- Intressera dig för vad som händer. Läser du tex Buzzmachine hellre än DN´s ledare?
- Acceptera verkligheten. Det handlar inte längre om visioner och teknik utan om beteendeförändringar. Facebook i Sverige är större än Aftonbladet.se
- Fokusera på rätt kund. Allt handlar om att övertyga annonsören om att du skapar värde.
- Värna trafiken. Glöm intäkter från läsaren innan du fått ihop budgeten. Att Murdoch har råd att chansa betyder inte att du har det.
- Skaffa dig grym koll på varenda besökare och sälj action (klick) istället för räckvidd
Beviset på att detta funkar – ditt givna benchmark – heter Google. Alla använder Google, ingen betalar (Ok, vi är några få, men du fattar;)
- Och inse att det mesta som görs på redaktionen idag inte ska göras eftersom det inte skapar något värde.
- Först nu…kan du äntligen börja använda din kreativitet och journalistik till att skapa någonting som går att leva på.

På sikt kanske du tom har råd att krydda med ett pappersmagasin på lördagar om du nu måste avverka skog för att journalistkollegorna ska ta ditt arbete på allvar.

Många av de Guillou kallar för “riktiga medier” kommer inte hinna ställa om. Det räcker med att läsa ekonomisidorna – eller Mikael Zackrissons genomarbetade inlägg – så står det klart att tidningsindustrin redan gjort en Detroit. Först ut blir de stora tidningarna och längst klarar sig de små lokalblaskorna som än så länge lever gott (och därför tror att larmet inte gäller dem). I USA sker detta just nu och i Sverige, där tidningsläsandet är bredare och starkare kan tidningarna fortsätta att administrera sin nedläggning till den dagen någon konkurrent med rätt affärsmodell dyker upp och snor annonsmarknaden.
Å andra sidan innebär detta att de journalister som har en entreprenöriell gen kan glädja sig åt att det aldrig funnits en bättre tid att starta en “tidning”. Så, vad väntar du på? Skeppet sjunker och livbåten är vattentät.

Hör gärna av dig om du söker stöd på resan. Jag önskar genuint lycka till!

Slutligen. Det finns de som påpekar att jag uttrycker mig stöddigt. “Att jag inte sitter på alla svaren”. Jag hävdar naturligtvis inte att detta eller andra inlägg är lösninEN…Hela svaret. Du får gärna delta i kommentarsfältet för att utveckla, utmana och resonera. Sättet jag säger det på är ju bara debatt-teknik. Det finns de som gillar, och de som inte gillar, min. Det gillar jag:)

Det är enkelt lyfta fram Apple och Google i debatten om hur marknadsföring utvecklas i den långa svansens ekonomi.
Extremt starka varumärken som i princip inte lägger några pengar på annonsering.

Men om du tänker efter så finns det mängder av inspirerande exempel. Fundera på vilka varumärken du tycker om att omge dig med. Ägna din tid åt.

Det låter lite löjligt, men min Mac gör mig glad. Eftersom datorn får flera timmar varje dag så betyder det mycket för mig.
Jag gillar min MacBook så mycket att jag lite då och då surfar in på Apples hemsida bara för att kolla om det finns någonting nytt att köpa. Och varje gång Steve Jobs demonstrerar nyheter podcastar jag videon som ofta är en timme lång..

På samma sätt är det med min Audi. Andra bilar jag haft har bara varit ”bilar” men min Audi gör mig fortfarande – efter snart tre år – glad. Den är snygg, skön och strulfri. Jag tycker om att köra den och när jag hämtat den från service har mekanikern överraskat med en liten present i framsätet.
Audi gör visserligen reklam, men dels går den kurvan åt rätt håll (kostnaderna minskar) och dessutom har deras strategi varit tydlig och långsiktig. Min fru har också fattat tycke och beställde härom veckan sin egen Audi.
Ingen av oss kommer fundera på andra varumärken när det blir dags att byta bil.

Det finns exempel på små varumärken också. Butiker, städer, individer..
Det här inlägget skriver jag från takterassen på Hotel Tres i Palma. Någon tipsade mig för flera år sedan om detta lilla, underbara hotell mitt emot katedralen i Palmas Old Town. Här äter man frukost under den gigantiska palmen på innergården, solbadar på taket med makalös utsikt över takåsarna och medelhavet, släntrar ut på gränderna för att avnjuta underbara tapas och fyllig Rioja. Här får livet energi!

Förutsättningarna för den som vill skapa riktig ROI har aldrig varit bättre. Nu när marknadsföring handlar om dialog istället för monolog kan alla lyssna på sina kunder och fokusera på prata med dom i syfte att förbättra de egna produkterna. Det är Peter Hirshberg jag citerat i rubriken som blir allt mer relevant.

Mitt liv skulle vara lite fattigare utan Apple, Audi och Tres. Vilka varumärken ger dig energi?

Just nu befinner sig ett gäng ”riktiga journalister” i Örebro på Gräv09. Jag snubblade över debatten på Twitter där man snabbt kan konstatera att journalister fortfarande blundar för verkligheten. Visst man pratar lite om bloggar och förändringar i medielandskapet. Men man landar ändå i att ”Det måste finnas ett behov för kvalitetsjournalistik”.

Jag påstår inte att lösningen på medieföretagens kris är enkel. Och det handlar givetvis inte heller om att hitta lösningEN, utan snarare om att påbörja en grymt tuff förändringsprocess. Dessutom, alla ni som bemöter jobbiga påpekanden med ”Hur ser din lösning ut då?” Problemet är ert, inte mitt.
Några tips på vägen vill jag hur som helst bjuda på.

1. Vakna!
Människor behöver information, nyheter, guidning, underhållning… men betyder det verkligen att vi behöver journalister? Janis Krums Tweets från nödlandningen i Hudsonfloden är ett relativt färskt exempel som ger en tydlig hint om utvecklingen.
Fundera ett tag på vad Janis inställning till att dela med sig av information betyder för professionella nyhetsjägare. Och fundera gärna på hur många som klagade på kvaliteten i den information – och bild han spred – helt gratis en kvart före de flesta “riktiga medier”.

På samma sätt är det med guidning, underhålning, ja till och med grävande journalistik. Det är bara några dagar sedan Liza Marklund bjöd på ett ljudligt magplask där bloggare återigen fick bevisa att de står för grävandet när den ”riktiga journalisten” slarvar. Vem vet, till och med Mats Svegfors och Jan Guillou kanske skulle få sig en liten tankeställare genom att följa Themediaisdying på Twitter. (Om de nu kan hitta dit bland allt skräp på internet). Nedlagda pappersutgåvor, massuppsägningar, färre läsare…osv. Nya inlägg helt utan åsikter. Bara fakta. Varje dag.
Många av er i Örebro hade kanske redan förlorat jobbet om det inte vore för de senaste årens lyckade mediesatsningar som Blocket och Viktklubb och DVD-filmerna..

Kom igen nu! Nokia var en gång ett gummistövel-företag. Vakna!

2. Gräv!
Även om journalister ofta är ointresserade av affärsmodeller så har ni ett ansvar. Antingen står ni bara där på fabriksgolvet med spaden i högsta hugg och väntar – Trollhättanmodellen. Eller så bråkar ni utav bara he**te och ställer krav på förändring. Någon där hemma på redaktionen är väl intresserad av affärer? Intresset för att kunna få betalt brukar hur som helst gälla oss alla. (Förutom bloggare då, som ju bara skriver för att de vill..)
Använd er fantasi, kika på vad som verkar fungera i vår internetekonomi. Vad betyder till exempel Spotify´s freemium-modell för musikbranschen? Hur kan den logiken användas i andra medieföretag?
Läs detta och detta och detta och detta och…Gräv!

Lycka till!

Förtroendekris är ett aktuellt ord. Hela vintern har toppdirektörer och storföretag gjort bort sig. Förra veckan skakade vi på huvudet åt Annika, den här veckan heter skurken Wanja. I detta drama har ”PR-experten” fått en permanent roll. Efter själva avslöjandet och jakten kallas karaktären in för att berätta vad skurken gjort för fel och hur hon nu ska ställa saker till rätta.

Kommunikativt(!)

Problemet – förutom att PR-experterna är så extremt tråkiga – är att detta stärker bilden av en skum lallar-bransch. Den som lyssnar okritiskt får lätt för sig att de förtroendekriser vi pratar om skulle kunna lösas med PR. I själva verket är det ju precis tvärtom.  Krisen är en PR-katastrof, men det behövs knappast någon expert för att förstå det.

Global konkurrens och fritt informationsflöde betyder att ingen längre kan vara mest attraktiv över tid. Det enda vi kan konkurrera med på lite längre sikt är relationer. Dessa bygger som bekant på förtroende som tar lång tid att förtjäna och går snabbt att…Ja ni vet. Värdefull PR skapas genom att göra rätt från början.

PR-branschen må komma ur det reaktiva. Flera av dagens finbyråer säljer fortfarande en utsträckt hand när murvlarna vittrar blod “Vi hjälper dig när media ringer”. Idag funkar det inte så. Tänk bara på vad Google innebär. Man kan givetvis mildra genom att snabbt signalera att man inser sitt misstag och är uppriktigt ledsen. Men min poäng; den som tvingas fundera på kriskommunikation idag är redan rökt.

Ta Wanja som exempel. Just nu toppar hon alla sändningar; ska hon stanna eller avgå? Hånskrattande direktörer, tvivlande medlemmar och granskande journalister betyder oavsett vägval att hon inte längre kan agera i linje med sin mission. Wanja är rökt. Att i det läget få höra pretentiösa PR-experter slå in öppna dörrar, snacka om taktik, presskonferenser och budskap känns bara larvigt.

Linda Skugge skriver i SvD om den hjälplöshet egenföretagare ofta känner inför ny teknik. “Egenföretagarens relation till it-tekniken i jämförelse med den som jobbar i ett stort företag kan likställas med ensam-seglarens roll kontra den som åker Silja Line. Det går inte en dag utan att vi som seglar ensamma vill kasta datorn överbord”

Jag har full förståelse för den frustration och ångest Linda beskriver. Det kostar inte bara tid utan även pengar att inte förstå eller klara av tekniken. Skillnaden mellan de som administrerar sin verksamhet, omvärldsbevakar med hundratals filtrerade RSS-flöden och marknadsför sig med kroken full av Google-bete, och de som inte ens hittat ut på nätet för att de inte tror sig ha “det programmet” är att likna med den läskunniges försprång mot analfabeten.

SvD-artikeln har rubriken “Knep för ensamseglare” men vi får tyvärr inte några konkreta tips. (Fast vi får veta att det finns knep “som väldigt få känner till”. Och att det finns en nätexpert “för vanliga människor” “med en mobiltelefon som blippar nonstop”. Kanske ett knep?)

Eftersom Linda avslöjar att hon inte förstår Twitter måste jag kontra och bjuda alla er som känner sig vilsna på mitt tips. Börja Twittra!

6 miljoner stjärnor lyser dygnet runt på Twitter och till skillnad mot exempelvis communities som Facebook behöver du inte dra igång stora kompisjakten för att ha någon att prata med. Jag får dagligen nyheter, inspirerande tips och underhållande diskussioner på Twitter. Klicka här och ge grundkursen fem minuter, det har du igen när orosmolnen tornar upp sig nästa gång. Här kan du läsa vidare om hur du bygger ditt community på Twitter.

Linda! Ge det ett försök till. Tänk inte bara “publicera” utan följ några också. Lyssna. Och skjut iväg en tweet nästa gång du ska mejla en pdf så lovar jag försöka hjälpa till:) Här hittar du mig på Twitter.

Fick mejl från min bank i torsdags. Eftersom Ingves sänkt styrräntan till rekordlåga 1% dagen innan antog jag att det skulle handla om mitt bolån. Tänkte att utskällda bankmän nu när de fått lite framförhållning skulle ta initiativet till att stärka den där relationen vi hade en gång i tiden.
Ett rätt efter ett halvår av fel..

Läser:
”..inte alltid vi styr över vardagen…ifall oturen skulle vara framme…om du blir sjuk, råkar ut för en olycka eller kanske förlorar jobbet… slippa oroa sig…KÖP LÅNESKYDD”

Ehh..fortsätter:
”.. utvecklingen framöver är oviss…viktigt att se över sina placeringar…KÖP AKTIEINDEXOBLIGATIONER”

?!

Jag är helt säker på att tusentals svenskar för första gången på mycket länge såg en anledning att surfa in på bankens hemsida direkt efter TV-nyheterna i onsdags. Finansministern har ju uppmanat oss alla att kontrollera så att bankerna inte “tallar i godisskålen”.  Men på Danske Banks sajt var godisskålen undanplockad. Inte en rad om det jag sökte. Istället valde de som sagt att spamma mig med ett opersonligt säljmejl dagen efter (fortfarande utan en rad om det jag och alla andra bevisligen är intresserade av)

Avslutningsvis fick jag läsa att de ”trots oron på kreditmarknaden” är glada över ett starkt resultat 2008. Inte någonstans nämner de Standard & Poors sänkning av Danske Banks betyg från A+ till AA-.

Det krävs knappast ett världsledande ratinginstitut för att konstatera att ”utsikterna är negativa”. Sök hjälp! (Och då menar jag inte av någon CRM-konsult som gläds åt att jag läst ert utskick..)

Medieföretagens utmaning brukar sammanfattas i två delar – publik (ofta kallad läsare) och annonsörer. När publikens och annonsörernas intresse minskar som en naturlig följd av fragmentering växer utmaningen. Det som fascinerar är medieföretagens oförmåga att ägna båda dessa områden fokus. Eller snarare att få ihop de två benen till ett. Affärsfokus.

Många journalister pratar fortfarande om “deras sida” kontra den “kommersiella sidan”. När jag jobbade på redaktion hade vi ingen kontakt med företagets “kommersiella sida”. Vi fokuserade på publiken och de där nere (vi satt på olika våningsplan) sålde annonser. Ibland var de där nere förbannade för att vi på redaktionen hade planerat en tema-bilaga utan att informera dem eller för att vi strukit en annons vi inte tyckte fick plats. Då flinade vi och skakade på huvudet – de där nere fattade ingenting..

En hel del har hänt och vd har på de flesta medieföretag rest sig från controller-stolen. Men det är fortfarande för få i organisationen som kan OCH INTRESSERAR sig för hela affären. Det är för mycket antingen eller. Detta beror delvis på bristande kompetens. Journalister kan inte business och vice verca.
I grunden är det givetvis en fråga om ledarskap.

Vi ser visserligen en hel del nya lösningar som vittnar om att fler än ägarna intresserar sig för intäkter. Kvällstidningarnas dvd-skivor och nya annonsformat på internet är två exempel som alla känner till. Men jag efterlyser mer än kreativa intäktsmodeller. Det saknas fortfarande bevis på att mediefolket tänker i termer av värdeskapande.

Detta gäller konstigt nog även innehållet. Journalister har alltid varit duktiga på att fånga läsarens intresse, sålla i flödet och paketera information på ett sätt som skapar värde för publiken. Men nu, när internet flyttar makten till publiken spjärnar många emot. Reuters-journalisten David Schlesinger resonerar mycket läsvärt (gör mig glad) kring framtidens journalistik:

In a democratic world where publishing platforms are available to all, editors and institutions like Reuters MUST add great value if they are to survive the competitive fight with the unintermediated storytellers.
Vi har kommit till en tid då publiken styr DN´s ledarsida så jag antar att skepsism bara är ett uttryck för rädsla och okunnighet på individnivå snarare än ett branschproblem.

Men hur står det egentligen till med det andra fokusområdet? Hur många på medieföretagen grubblar inte bara på intäkter utan på hur de skapar värde för annonsörerna?
Jag gav mig så sent som igår in i ett samtal om huruvida ett annonsformat på nätet var bra eller mindre bra. Ganska snabbt slår det mig att även de mest innovativa och vakna mediemänniskorna bara resonerar kring publiken (stöter vi bort dem eller kan vi kräma på såhär?) och egna intäkter (i så fall ska vi ta jä-igt bra betalt).
Det där med att skapa värde för annonsören tycks vara någonting främmande. Kanske är de liksom medierådgivare övertygade om att räckvidd är allt?

Hur de än resonerar har de allt att vinna på att utmana sig själva och börja intressera sig för annonsörernas behov istället för att se dem som intäkter som förhoppningsvis inte stör publiken allt för mycket.

Hur hjälper vi företaget X att öka sin försäljning? Kan vi fixa nya kunder åt Y? Hur kan vi med våra resurser skapa värde för Z?
Kundfokus brukar det kallas i andra branscher, och till skillnad mot utmaningen ovan (gammelmedia vs. nya medier) är det ett branschproblem.

“De svenska hushållens syn på sin egen ekonomi har blivit betydligt ljusare under den senaste månaden. Även oron för att själv bli arbetslös har minskat något från förra månaden.” Det är tidningen Market som skriver om Konjunkturinstitutets mätning gjord 2-15 januari.

Eftersom jag är involverad i ett detaljhandelsföretag kan jag konstatera att detta bekräftas i konsumtionsbeteendet. Försäljningen var som de flesta vet urusel i november men nu är vi tillbaka på 2008 års nivå (knock on wood)..

Hur kan det komma sig att ett helt folk som för tre månader sedan med en uppgiven suck gömde kreditkorten i kökslådan, söndagskokade matlåda för veckans cityluncher och avbokade solchartern plötsligt tycker “att det är rätt tidpunkt att göra stora inköp, som till exempel möbler, tv-apparater och tvättmaskiner”?

Nu är domedagen här!
Vi var många som pratade en hel del om journalisternas roll och ansvar då mörka krisrubriker tog över landet. Jag minns särskilt en kväll då jag och några kollegor satt i en hotellbar med Aktuellt på i bakgrunden. Utan ljud.
Under vinjetten “Vem får behålla jobbet” passerade ett flertal gäster och reportage. Eftersom nyhetssändningen var ljudlös och vi inte tittade på TV var det bara den där vinjetten man såg när TV-flimret lite då och då pockade på uppmärksamhet. Vinjetten låg där minst halva sändningen. “Vem får behålla jobbet”..

Det finns givetvis mängder av exempel på relevant och balanserad rapportering om vår tids största finanskris, men det finns garanterat lika många exempel på urusel skrämselpropaganda som sänkte en hel nation.

En tröst i det hela är att vi bevisligen glömmer fort och att krisen nu slår tillbaka på de som skrämde skiten ur oss i form av kapade mediebudgetar. För IRM´s mätningar pekar till skillnad mot Konjunkturinstitutets inte på någon snar ljusning..
Och vad händer när annonsörer som nu kapar tvåsiffriga procenttal i mediebudgeten märker att det inte påverkar försäljningen negativt?

Kanske läge för höstens kreativa rubrikmakare att ställa sig frågan – vem får behålla jobbet?