Media Means Nothing

Mediekrisens mörker får allt fler journalister att famla efter ljuset. Men likt en scen ur Fångarna på fortet – där vi utanför följer jakten från en kamera med annat perspektiv – ser vi hur de desperata deltagarna satsar allt på osäkra kort.

Dagens kämpar i laget SvD heter Hanna Dunér och Johan Wennström. Temat är som vanligt betalningsvilja och upphovsrätt.
Hanna börjar:
Men som Sara Öhrvall, chef för Bonniers utvecklingsavdelning Research & Development, säger: ”Vi betalar för fysiska redaktionella produkter, varför skulle vi inte betala för digitala?”.
Vi är också beredda att betala för mobila applikationer, Spotifymusik och Itunes-låtar, så frågan varför det tar emot så att betala en slant för digitalt redaktionellt material är relevant.

Ajajaj.. Hon kastar sig handlöst efter den gamla strömbrytaren som alltid funkat. Och kompisen Sara, som inte heller ser dörren stärker henne. Shit tjejer! Öppna dörren, här ute är det dagsljus.
Tiden är ute och Hanna slutar uppgivet med att fråga oss åskådare. Men frågan är felformulerad, vi ser inte heller det hon frågar efter och kan inget göra.

Johan på startlinjen:
Han öppnar med att söka vägledning från flera källor, men ganska fort lockas även Johan av helt fel ledtrådar. De gamla vanliga argumenten om hur problematiskt det blir när vi nu lämnar en gammal modell för en ny.
Och så de där direkt felaktiga ”sanningarna” som skymmer sikten för nytänkande.
Genom fildelning sprids kulturen till ett tidigare oöverträffat antal människor. Men samtidigt skadas naturligtvis upphovsmännen ekonomiskt.

Hur upphovsmän (de flesta döda) skadas ekonomiskt av att deras verk får uppmärksamhet som de annars aldrig skulle få lämnas osagt. (Innebär detta att Bibliotek också borde förbjudas Johan..?) Frågorna är som vanligt många, men även Johans tid är ute.

Två trötta kämpar vilar ut och kollegorna bjuder på flitigt med ryggdunk.
”Bra jobbat, nästa gång hittar vi lampjäveln!”