Media Means Nothing

Kom ihåg en sak när du läser det här: Jag vill också att Newsmill ska bli en succé.

Sveriges nya prestigemedia är lanserat. Bakom satsningen står såväl erfarna pengar – Bonnier och Proventus – som erfarna journalister – PM Nilsson, Leo Lagercrantz och Karin Eder Ekman. Förutsättningarna kan mao. knappast bli bättre och sökmotorn vittnar redan om högt ställda förväntningar. (Dan Josefsson har tom fått för sig att Newsmill utgör hela grunden för Bonniers strategi..)

Mitt bidrag blir att i all välmening peka på några problem:

Affärsmodellen
Den gamla modellen att sälja läsare till annonsörer bygger helt på räckvidd. Medieföretagens oförmåga att ompröva affärsmodellen trots ökad fragmentisering i medielandskapet har skapat deras egen kris. Vi som inte räknar give-away-dvd-skivor som offensivt exempel på nytänkande har inte sett någonting spännande sedan Metros lansering för drygt tio år sedan.

När nu även de fria Newsmillredaktörerna målar in sig i räckviddshörnet med bred pensel från start känner jag uppgivenhet.
Hur länge ska journalister leva i tron att det finns ”två sidor” (där Bonnier och Schibstedt tydligen tillhör den icke kommersiella sidan:)? Hur länge ska de tro att genuint ointresse för affärer kompenseras av överdriven tilltro till journalistik?

Förutom en luddig tanke om hur företag ska kunna köpa sig debattutrymme(…) skvallrar inte Newsmill-lanseringen om någonting som ska kunna bryta den hopplösa räckviddsjakten. Tvärtom, PM´s uttalande i DN ”Det här är ett sätt för företagen att göra sina inlägg i debatten utan att gå bakvägen via pr-byråer” vittnar om var de befinner sig.

Närvaron
RSS är för Newsmill vad SL-samarbetet är för Metro eller löpsedelshållaren för kvällstidningen. Utan ständig påminnelse i vår vardag glömmer vi bort det mesta. Jag måste frångå mina principer och använda ordet BRUS.

Hur vågar Newsmill chansa på att inte låta oss automatisera flödet? Där räckvidden verkligen har betydelse tappade de uppenbarligen bort 100.000 potentiella prenumeranter redan första veckan.

Dessutom saknas många enkla grepp som ökar interaktionen och visar att ni menar allvar med devisen ” Våra läsare vet mer än vi”. Varför inte Twingly för att nämna ett exempel?

Innehållet
På kvällstidningen har sidorna mellan 1 och 6 (Ledare, Debatt och Kultur) alltid kallats för alibisidor. Utbrytningsförsök sker med jämna mellanrum när någon som missat detta får hybris och ger sig ut på egen hand. Klungan bryr sig inte eftersom de vet att de snart är ikapp.

Internets extremt snabba och exakta feedback är som ett ekolod med fishfinder för räckviddsfiskaren. Omöjligt att ignorera. Läs gärna SvD´s mycket talande artikel om klickjournalistiken: ”den typ av journalistik som har kännetecknat morgontidningen, fördjupning av nyhetsflödet, tolkning av samtiden och ämnesbredd, fungerar inte lika väl på nätet. Och skälet är vårt nätbeteende.”

Newsmill är inget undantag. Utmana mitt resonemang genom att kontrollera hur stor del av veckans trafik som kom från rubriken ”Vi måste våga vara otrogna” Skicklig lanseringstaktik förvisso, men därmed har även Newsmill upplevt klickjournalistik-ruset!

Så,
Med innehåll som strider mot vårt nätbeteende, onödigt snålt bemötande mot bloggare och en gammal syn på intäktsmöjligheter lever Newsmill enbart med Bonnier/Proventus goda vilja.

Det är inte med journalistiken ni bryter ny mark utan med affären. Använd de goda förutsättningarna till att skapa ett stilbildande koncept som bevisar att kombinationen kvalitetsjournalistik och lönsamhet är möjlig på internet.

Kom ihåg att klungan inte ens försöker hinna ikapp.
Lycka till!