Nyss hemkommen från framtidskonferens – Disruptive Media – ger jag mig på att försöka blicka tillbaka på dagen. Från framtiden.

2012-04-16

Vi hade samlats på Berns. En kärna av redan frälsta armuppräckare nära scenen och några nykomlingar (vi utan laptop) en bit längre bak. Alla bedyrade att det inte handlade om teknik, men jag kände mig osäker.
Gryniga livebilder som inte tillförde presentationerna någonting, taskigt nätverk som resulterade i tidskrävande livedemoner och spretiga frågestunder – som Twitter fast på riktigt. Några deltagare var sjuka, men med ändå, bara för att det gick. Det var ojämnt, stökigt och….härligt!

Björn Falkevik och Neville Hobson resonerade om huruvida vi befann oss i ett ”möjlighetsfönster” likt 1994 då Aftonbladet lyckades skaffa sig ett grymt försprång. Neville landade i att möjligheterna uppstår hela tiden. Det tänds glödlampor i huvuden runt omkring oss i en rasande fart. 100.000 nya bloggar föds varje dag. ”It´s not about geeks in pyjamas anymore”

Några talare sålde sina egna tjänster hårt, andra blottade strupen och bjöd upp till live brainstorming snarare än en keynote. Den familjära känslan fick mig att fundera på hur många som redan hade sett och hört allt som sades. ”Vi hänvisar alla till varandra. Det är väldigt få som säger någonting nytt” sa Kristofer Björkman och visade snabbt ihoprafsade slides med citat från förmiddagens talare för att stärka sitt resonemang.

Den långa ludna svansen visades och hänvisades till i alla dragningar. ”Det händer nu” sa laptopgängets storasyster Annika Lidne och vi var alla mer eller mindre bländade av ljuset från strålkastaren i det egna huvudet. Vi fick inte bara uppleva ett paradigmskifte. Vi skapade det.

Det hände även saker utanför nätet denna dag. För 4000 kr i deltagaravgift fick jag asiatisk kyckling och många givande samtal med nya bekantskaper. Helene Crow, Kerstin Andersson, Beata Wickbom, Peter Ingman, Carina Wigholm och Malin Stråhle, jag bjöd genast in alla på Linkedin för att plocka ytterligare bevis-på-att-jag-har-lite-koll-och-inte-är-ensam-poäng.

Under eftermiddagens fikapaus stötte jag dessutom ihop med Katarina Svensson från Citat. Vi gick i samma klass under grundskolan och har inte setts sedan dess. Ett skönt kvitto på IRL för mig som inte vågat mig ut på Facebook. Jag träffar klasskompisar från 9.an ändå!

Åkte hem, tömde brevlådan på ett kilo DR, lagade ekologisk mat till barnen och böt om till pyjamas under reklamen i väntan på att nyheterna skulle behaga börja. Jag såg min givna roll i gränslandet mellan de som förstod – ibland lite för mycket – och de som inte hade en aning. Avståndet var enormt.

Det var då det. Allt som hänt sedan dess hittar du här på min blogg.