You are currently browsing the monthly archive for april, 2008.
Veckans Affärer och IHM Business School belönar Wenderfalck med Framtidsstipendiet 2008!
“Förmågan att måla upp tänkbara framtidsscenarios inspirerar till innovation och gör att organisationer bättre kan utvecklas mot morgondagens affärsmöjligheter. Men de flesta företag arbetar på att bli bättre på sin nuvarande inriktning istället för att försöka förutse kundernas framtida situation och utveckla sitt erbjudande i nya riktningar.”
Efter en vinter präglad av hårt utvecklingsarbete och med flera nya medarbetare här i Skrapan faller bitarna nu äntligen på plats.
Wenderfalck är en Interaktiv PR-byrå . Sveriges första enligt Google ; )
Vårt erbjudande bygger kort och gott på att förtjäna istället för att köpa uppmärksamhet.
Precis som tidigare handlar det om att skapa innehåll som är tillräckligt attraktivt för att förtjäna uppmärksamhet. Och om att skapa (förtjäna) spridning via massmedier och journalister.
I och med interaktionsteknologi kan vi nu även skapa spridning och räckvidd ”underifrån” via sociala medier och genom att nå individer direkt. Det låter kanske inte så märkvärdigt men jag är helt säker på att det som nu sker tar marknadsföring och begreppet pr till helt nya nivåer.
Det känns extra roligt att Veckans Affärer och IHM uppenbarligen tror som oss!
För dig som vill läsa hela PMét: wenderfalck-interaktiv-pr
Nyss hemkommen från framtidskonferens – Disruptive Media – ger jag mig på att försöka blicka tillbaka på dagen. Från framtiden.
2012-04-16
Vi hade samlats på Berns. En kärna av redan frälsta armuppräckare nära scenen och några nykomlingar (vi utan laptop) en bit längre bak. Alla bedyrade att det inte handlade om teknik, men jag kände mig osäker.
Gryniga livebilder som inte tillförde presentationerna någonting, taskigt nätverk som resulterade i tidskrävande livedemoner och spretiga frågestunder – som Twitter fast på riktigt. Några deltagare var sjuka, men med ändå, bara för att det gick. Det var ojämnt, stökigt och….härligt!
Björn Falkevik och Neville Hobson resonerade om huruvida vi befann oss i ett ”möjlighetsfönster” likt 1994 då Aftonbladet lyckades skaffa sig ett grymt försprång. Neville landade i att möjligheterna uppstår hela tiden. Det tänds glödlampor i huvuden runt omkring oss i en rasande fart. 100.000 nya bloggar föds varje dag. ”It´s not about geeks in pyjamas anymore”
Några talare sålde sina egna tjänster hårt, andra blottade strupen och bjöd upp till live brainstorming snarare än en keynote. Den familjära känslan fick mig att fundera på hur många som redan hade sett och hört allt som sades. ”Vi hänvisar alla till varandra. Det är väldigt få som säger någonting nytt” sa Kristofer Björkman och visade snabbt ihoprafsade slides med citat från förmiddagens talare för att stärka sitt resonemang.
Den långa ludna svansen visades och hänvisades till i alla dragningar. ”Det händer nu” sa laptopgängets storasyster Annika Lidne och vi var alla mer eller mindre bländade av ljuset från strålkastaren i det egna huvudet. Vi fick inte bara uppleva ett paradigmskifte. Vi skapade det.
Det hände även saker utanför nätet denna dag. För 4000 kr i deltagaravgift fick jag asiatisk kyckling och många givande samtal med nya bekantskaper. Helene Crow, Kerstin Andersson, Beata Wickbom, Peter Ingman, Carina Wigholm och Malin Stråhle, jag bjöd genast in alla på Linkedin för att plocka ytterligare bevis-på-att-jag-har-lite-koll-och-inte-är-ensam-poäng.
Under eftermiddagens fikapaus stötte jag dessutom ihop med Katarina Svensson från Citat. Vi gick i samma klass under grundskolan och har inte setts sedan dess. Ett skönt kvitto på IRL för mig som inte vågat mig ut på Facebook. Jag träffar klasskompisar från 9.an ändå!
Åkte hem, tömde brevlådan på ett kilo DR, lagade ekologisk mat till barnen och böt om till pyjamas under reklamen i väntan på att nyheterna skulle behaga börja. Jag såg min givna roll i gränslandet mellan de som förstod – ibland lite för mycket – och de som inte hade en aning. Avståndet var enormt.
Det var då det. Allt som hänt sedan dess hittar du här på min blogg.
I New York har taxibilarna utrustats med baksätes-TV. På en stor pekskärm monterad mitt i bilen kan man nu konsumera nyheter från en av de lokala redaktionerna, väderleksprognoser från Accuweather och krogguider från Zagat. Tjänsten är ett perfekt exempel på hur man tillför värde på ett sätt som vi konsumenter uppskattar.
Vi har inte många minuter “över” i våra liv, känslan blir aldrig tydligare än på Manhattan. Men i baksätet på en taxi mellan Rivington och Union Square har jag helt plötsligt tid, och lust, att läsa flera av Zagats krogrecensioner.
Det är naturligtvis någon stjärna som har lyckats sälja annonsplats här också, så om jag lämnar skärmen ifred rullar spottarna med säljsnack igång av sig själva.. Men de har lyckligtvis insett att detta kan göra mig irriterad så jag äger makten att stänga av, sänka ljudet eller som sagt styra min mediekonsumtion genom att peka mig fram bland skärmens innehållsleverantörer.
Det blir SpiceMarket ikväll:)
Det fanns en tid då media och ordet broadcast hörde ihop. En tid då man samlades i vardagsrummet efter middagen för att titta på TV tillsammans . Alla familjemedlemmar, alla grannar, alla i hela landet såg på samma program och alla pratade om samma saker dagen efter.
Individen såg i princip inga möjligheter att påverka innehållet eller ens bestämma när hon själv ville konsumera det. Mediekanalerna var få och ekonomin var lokal. Erbjudanden och budskap som mötte konsumenten i dessa få trovärdiga kanaler respekterades. Massmedia var på riktigt.
Teknisk utveckling gav oss satelliter – kommersiell tv – och videospelare. Utbudet växte med flera kanaler och möjligheten att spela in eller hyra det man ville titta på förändrade konsumtionsmönstret dramatiskt. Vi började zappa, slökolla, spela in och hyra filmer.
Men så länge det handlade om broadcasting (sändare & mottagare) var mängder av nya kanaler bara positivt för marknadsförare. Det gick att köpa uppmärksamhet och locka hjorden in i den egna hagen, även om några stökiga killingar zappade lite utanför staketet. Massmedia var fortfarande på riktigt så alla ville givetvis köpa. Massproduktion kräver fabriker och fabriksreklam som inte tillförde någonting utan avbröt, överröstade, skränade fyllde etern. Vi ledsnade.
När vi nu – återigen med hjälp av tekniken – kliver in i en tid präglad av interaktion förändras konsumtionsmönstret dramatiskt igen. Individen har full kontroll över sin mediekonsumtion; Vi vet vad vi söker, hur vi ska hittar det och vårt huvudsakliga intresse är att konsumera – kanske sprida vidare – inte spara i en dvdhylla..
Ok,
Vad är det då vi söker när vi sitter där med en ren Googlesida framför oss?
Vad är det vi väljer att prenumerera på via våra RSS-flöden?
Vad är det vi tipsar våra vänner om?
Eller som journalisten säger till en pr-konsult med risig pitch; ”Vad är grejen?”
Vi har alla tusen saker som går före så länge du inte lyckas förklara (snabbt) varför jag borde ägna min tid och mina pengar åt just dig. Vi har absolut inte tid att höra något säljsnack längre. Det börjar sjunka in (på vissa håll). Pr-branschens tillväxt är ett tydligt bevis. Ett annat är reklambranschens intresse för pr.
Pr tar över nu. Inte pr som i pressrelease, q&a och medieträning. Pr som koncept, stretagi, idé. Pr som i allt det som förtjänar vår uppmärksamhet.
Klarar pitchen pr-testet ”Vad är grejen” så har du din gran. Att sedan pynta den med filmer, printannonser, dr, eller vad budgeten tillåter blir enkelt, kul och automatiskt en röd tråd.
I drygt femtio år var marknadsföring synonymt med annonsering.
Allt har sin tid.
Word of mouth har alltid varit en överlägsen marknadsföringsmodell med räckvidd som enda svaghet. I och med “Google” kan nu alla enkelt kontrollera sanningshalten i säljarens adjektiv och WOM betyder plötsligt mera än drömmen om att påverka en middagskonversation. Recensioner, betyg och omdömen “peer to peer” har snabbt etablerat sig i toppen som den mest betydelsefulla faktorn när konsumenter fattar sina köpbeslut, såväl online som offline.
Nere i den sociala mediasfären ökar temperaturen hela tiden. Det bubblar av åsikter och tips och varje dag växer den glödande massan av nya heta surfare. Samtidigt visar varumärkesägare och informatörer här uppe uppe IRL att de inte förstår eller i värsta fall ignorerar alla risker och möjligheter.
Det är enkelt att kolla temperaturen under dina fötter; Googla ditt varumärke i kombination med negativa omdömen och vips, där har du ditt Google Sucks Index.
Frågan är vem som missar analysen och bränner sig kontra vem som hittar gratis energi i kärnkraftsklass? (Han som blir sur över kritik och avfärdar dess betydelse med “bloggar är skit” eller hon som engagerar sig med inställningen att deltagande är marknadsföring OCH affärsutveckling UTAN dyra medieköp)
Jag håller med Jeff Jarvis. “Love the Customers Who Hate You“. De som sågar dig gör dig inte bara en tjänst. De hjälper dig på flera sätt. Istället för att bara överge dig tar de sig tid att berätta vad som gått snett. De har tips och idéer som kan hjälpa dig att bli bättre. Lyssna, bemöt, fråga. Du får ofta värdefull hjälp.
I bästa fall lyckas du även vända missnöjet vilket kan resultera i positiv uppmärksamhet. Trovärdigt, Billigt, Glödhett!
Vår syn på nyheters värde har snabbt förändrats. Effekten av text-tv-, gratistidnings- och internetkonsumtion illustreras bäst i kvällstidningarnas butiksställ där dvd-filmer allt oftare får agera huvudsakligt köpargument. Sedan lanseringen av Metro har vi vant oss vid att aldrig, inte ens i fysisk form, behöva betala för nyheter. Nyheter har per definition blivit värdelösa.
Men ok, en gratistidning med publik kan fortfarande skapa värde med hjälp av annonsörer. Eller? För vad händer när inte ens “gratis” lockar, när den proppmätta gratisätaren inte orkar trycka i sig mera? …Jag är så mätt, kan du inte bara låta mig vara ifred..
I Slussen där jag byter buss mot t-bana varje morgon får jag känslan av kull (leken). Jag och mina grannar befinner oss inne i bussen och när dörrarna öppnas startar leken. Vi hoppar av och rusar åt olika håll, vissa i sick-sack andra som strutsen med blicken i backen. Någon klarar sig alltid helskinnad ända till spärren, men de flesta av oss jagas av en eller flera i det gula, röda eller gröna laget. Kolportörerna är trötta, det syns i ögonen att de inte riktigt gillar leken, så de har slipat sin teknik för att finta oss. Vissa snärtar ut tidningen så nära ansiktet att man instinktivt får upp handen och, SMACK där har jag den, kull på mig! Jag undrar hur länge annonsörerna ska köpa den räckvidden..?
Trots fildelning ser många av oss fortfarande underhålling – musik, filmer osv – som någonting värt att betala för. Kvällstidningen får det som sagt att funka med en Hollywoodfilm. Men nu när Steve Jobs förhandlar med skivbolagen om ett all-you-can-eat-upplägg för att knyta iPod-ägare med fri tillgång till musik tar vi ytterligare ett stort steg i den snabbt växande gratisekonomin.
Michael Arringtons spetsigt formulerade inlägg “Recorded music is nothing but marketing material to drive awareness of an artist” retar givetvis gallfeber på skivbolagsfolk, men jag tror att han är på rätt spår. I vår uppmärksamhetsekonomi känns utvecklingen helt logisk.
Media är gratis. (Snart har alla utom annonsörerna vant sig vid den tanken).
Uppmärksamhet är värdeskapare och förmågan att förvalta och kapitalisera på vunnen uppmärksamhet är avgörande framgångsfaktor.
Uppmärksamhet börjar likna förtroende, det köper man inte, det förtjänar man. Och ribban flyttas hela tiden till högre höjder. Vi är grymt mätta!
Senaste kommentarer