Varför betala för räckvidd?

Chris Andersons teori The Long Tail går att applicera i alla tänkbara sammanhang i en digitaliserad värld. Nu när alla medier, och framförallt publiken, finns på nätet är det hög tid att föra in perpektivet i diskussionerna om medieval.

I min roll som pr-konsult har jag ofta (med matadoren-i-tjuren-färdinand-
känsla) tvingats se på när kunden låter sig förföras av siffror och planer som bara handlar om olika mediers räckvidd och priset för utrymme. Min beundran för mediebyråernas förmåga att trovärdiggöra sitt erbjudande är lika stor som min övertygelse om deras närstående död.

Massmediernas monopol på uppmärksamhet är i och med internet brutet och styrkeförhållandet håller nu på att jämnas ut. En helt ny fråga blir plötsligt relevant för alla marknadsförare – Varför betala för räckvidd?

Amazon drar bevisligen in mera pengar på många småsäljare än på ett fåtal kioskvältare. Med samma logik finns mera räckvidd att hämta nere i mediernas långa svans än i dess huvud. Det är dessutom stor skillnad på pang för pengarna nere i svansen. Här behöver själva räckvidden inte kosta någonting och dessutom har mottagaren med stor sannolikhet en annan attityd till din närvaro eftersom hon frivilligt valt ditt sällskap.

Som (blytung) motvikt finns givetvis en stor grupp där intresset för att ifrågasätta sånt som börjar på “Mass-” är.. svalt.

Upp till dragkamp!